En vanlig torsdag

Nu är det ett tag sedan jag var här inne och skrev. Kom på mig själv när jag helt plötsligt fick en känsla av att jag måste skriva av mig lite.

Vår stationära dator är förtillfället en aning ur funktion, vilket är helt otroligt störande då jag inte kan komma åt mina egna bilder eller musik. Men en stor eloge till min kära syster som faktiskt lånar ut sin dator till mig för en gångs skull. Just nu idag, så gillar jag henne väldigt mycket!

Hon vet nog inte om dock att jag lagt in massa bilder på hennes dator från helgen & förra helgen osv. Men det hon inte vet har hon inte ont av. Det är ett mycket bra tankesätt faktiskt.

Jag har diskuterat lite med en nyfunnen internetvän. Haha, jag vet att det låter kanonlöjligt, men det är de faktiskt inte. Han är väldigt smart & trevlig. 25 år från Göteborg. Ni hör ju hur bra det låter. Men okej, han har flickvän men vad gör väl det, jag är inte ute efter honom som pojkvän direkt. Jag behövde bara en intellektuell person att dela lite tankar med och precis i den stunden fanns han där. En liten kommentar och sedan var våra pratstunder igång. Jag tror inte han vet att jag uppskattar våra samtal så mycket som jag gör, men det kanske är bäst att jag låter det vara så, han är ju trots allt kille så han kanske får baktankar om jag säger något sådant. Man vet ju aldrig med "män"..
Men iallafall, vi har diskuterat om livet. Det känns som att tiden springer iväg med en och man har ingenting att säga till om. Ja jag vet att jag är ung men vad fan, livet är för kort för att man bara ska sitta av tiden och hoppas på bättre stunder. Jag vill ta tag i mitt liv och verkligen göra något med det nu.

Idag när jag kom till jobbet pratade jag med min arbetskamrat Emma om diverse olika saker & plötsligt fastslår hon att jag borde flytta ifrån Växjö, för att det märks på mig att i mitt inre så är jag nog en storstadsmänniska trots allt. & det var nog det som gjorde att jag blev på detta humör idag. För när jag senare under dagen tagit en fika tillsammans med mina kära vänner på vårt stammiscafé, under skoltiden, satt jag och väntade på en busshållsplats tillsammans med en av mina vänner. Hon har precis skaffat sig en liten hundvalp, och han är verkligen kanonsöt. När hon hoppade på bussen och vinkade hejdå genom fönstret kändes det som att hon på något vis kommit längre än mig sen vi slutade skolan i juni. & jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag känner så. Är det möjligen hennes vuxenpoäng genom att skaffa en hund, eller hennes andra vuxenpoäng hon förtjänade genom att köpa en dubbelsäng? Eller är det helt enkelt hennes lugn i att livet verkligen kommer ta henne dit hon vill. Hon verkade så himla nöjd med sin vardag. & det är inte det att jag sitter här och känner mig missnöjd, inte det minsta. Men, jag vill liksom, bort, härifrån, iväg, någonstans, någon annanstans! Om så bara för ett tag, och då menar jag inte en kort semester över en helg eller en vecka. Utan jag vill iväg, kanske ett halvår, ett år.. Bo någonstans, ha mitt egna ställe, en egen lägenhet som jag inrett efter mitt eget huvud, humör & säsong, med mina egna thékoppar & min egen säng. Jag vill kunna gå en dag på stan och bara ha en lugn stund för mig själv, träffa nya människor, inte behöva tala om vad mina planer för dagen är bara för att någon ska kunna planera in när middagen ska vara klar. Jag vill kunna kolla på tv en hel kväll utan att någon klagar och säger : Borde du inte städa ditt rum istället? bara för att det ligger en halv garderob på golvet. Jag känner mig liksom redo för att komma härifrån. Visst, jag ska studera på universitetet och mina antagningar är nu i urval nr 2 vad nu det betyder. Men det betyder bara att jag har plats på universitetet i Växjö fram till förvåren 2009. Sen vill jag åka, kanske till Göteborg eller Stockholm. Mitt älskade Stockholm. Plugga eller jobba, det spelar ingen roll. Men jobba vore nog det ultimata.

Men så funderar jag, skulle jag inte sakna allt? Klart jag skulle! Jag skulle sakna mitt älskade Nöbbele, men vem är det som säger att jag inte får komma tillbaka hit när jag hittat mig själv & det jag som är jag. Jag skulle nog sakna Växjö efter ett tag, trots att jag ofta säger att jag hatar Växjö & vill bort ifrån staden så fort jag bara kan. För visst är det väl mysigt att sitta en förmiddag i solen i Linnéparken tillsammans med lite vänner & prata om livet, eller kanske ligga nere vid Växjösjön en hel dag och bara låta tiden gå. Men det finns tid för det sen, när jag är jag.

Just nu försöker jag nog mest bara ta mig igenom dagen. Kämpar mig upp kl 5 för att gå till jobbet. Slutar jobbet halv 2 & tar bussen hem vid 2. Sen är jag helt slut och somnar på bussen & lägger mig sedan för att vila en stund när jag kommer hem. Efter de känner jag mig helt degig, & om jag orkar sätter jag igång en kanna thé & läser en bok, sitter vid datorn eller kollar på tv. Jag har helt enkelt ingen ork till något längre.
Man lever för lönen känns det som. Det är galet, men det är så det känns.

Visst vore det ett uppsving om man får lite spelningar nu på musikerfronten efter spelningen på Kafé Deluxe igår. Det vore kalaskul. Sen kan man ju alltid hoppas att man blir upptäckt. Men det är ju en ganska osäker framtid. Jag vill leva livet, och jag vill leva nu.
Annars är det ju försent.

Det är ju sorgligt att se alla mina kära thémuggar ständigt diskade.
Hade jag bott själv hade jag säkert låtit dom samla på sig lite thérester & damlager i sällskap av varandra några dagar innan jag bestämde mig för att diska bara för att skita ner dom igen. Haha, jag längtar bort så mycket att jag nästan blir glad av tanken på att få diska & städa MITT hem helt själv. Det är konstigt, men sant. Jag kanske är lite konstig. Men då får jag väl vara det då.

Jag undrar om det finns mer att låta gå ifrån hjärtat denna kväll. Men det kanske ska få vänta. Så jag inte blir helt tom :)

Jag läste ut Sushi för nybörjare idag, den var riktigt bra efter mycket om och men & ett litet krig med mig själv. Jag får väl helt enkelt bara bestämma mig för att jag gillar Marian Keyes stil.

Jag har också bestämt mig för att jag ska försöka mig på att äta sushi, så man kanske kan se tjusningen med det. För man kan kanske inte rata något man inte gett en chans.

Jag saknar dig, och den saknaden blir så mycket mer påtaglig när du är på andra sidan jorden. Tankarna liksom far iväg åt ditt håll hela tiden och jag blir frånvarande. Men det är nog folk vana vid nu. Det är iallafall ingen som frågar längre, vad jag tänker på när jag sluts inom mig själv en stund. Men snart är du här igen, snart, men inte snart nog. Då kommer den dära tiden vi vill ha, den tiden för oss själva.

Jag önskar precis som du, att vi var 10 år framåt i tiden, med våra barn & inga problem.
Jag tycker väldigt mycket om dig. Väldigt väldigt mycket. Du förstår nog inte. Men snart, en dag, så kommer du att förstå.

Det får räcka för idag.

Kärlek & utblottning