Snö, slask & is.

Det är underligt. Hur livet tar sina vägar ibland. Det är en berg&dalbana. Träning ger en extrakick. Det förnekar jag inte. Men jag tror inte det är de som gör att jag just nu känner mig lite bättre till mods. Jag tror att jag genom ett samtal med en nyfunnen vän insåg att jag fan inte har något att klaga över egentligen. Visst att jag fortfarande inte är nöjd. Men jag bör tänka över hur mycket jag har att vara nöjd över egentligen. Hur mycket jag kan förändra själv. Medan det finns dom som faktiskt inte kan förändra sin situation eller händelser i deras liv. Utan verkligen är tvugna att leva med det. Jag kan inte nog tacka honom för att han hjälpt mig lite idag. Han vet inte ens om att han hjälpt mig. Men han är en bra människa & jag önskar honom allt gott.

Jag kanske å andra sidan borde se det som att det är träningen som fått mig på rätt väg igen. För det gör mig ju isåfall mer sporrad till att träna, vilket jag verkligen är i behov av. Jag vill skaffa mig ett träningskort på något av gymmen i stan. Det jag allra helst vill träna på är About balance. Men min ekonomi tillåter inte det direkt. Men jag ska spara ihop så jag har ett träningskort för 1 år för 4000 kr tror jag det är. Då ska jag träna minst 4 gånger i veckan. Jag ska bli vacker, jag ska bli rätt, jag ska bli som jag vill vara.

You can be anything you want to be, just turn yourself into anything you think that you could ever be. Be free with your tempo, be free be free, surrender your ego, be free be free to yourself.

Jag ska nog leva efter det. Kom att tänka på att jag verkligen behövde den meningen. Något ville att jag skulle lägga märke till den meningen just nu. Innuendo - Queen kommer den ifrån. Jag har inte lyssnat på den låten sen jag sjöng den tillsammans med Anna på vår konsert.

Men jag ska inte vara helt positiv förrän morgondagen tror jag. Just nu är jag sådär lagom nere. Så att det faktiskt kan kännas lite skönt. Jag behöver ingen just nu, fast jag hade inte tackat nej till att dig här. Men jag kan sitta & tänka på minnen utan att känna varken sorg eller glädje. Jag känner mig som efter ett avsnitt av Scrubs, när allting antingen löser sig eller skiter sig. En läkare kanske misslyckas med en operation och patienten dör, medan någon annan kanske försonas med en vän. Hela tiden spelas en såndär långsam låt samtidigt som JD snackar om något som man bör tänka på när man lever livet. Visdomsord. Just så känner jag mig nu. Om det är någon som förstår.. Det vet jag inte, jag bryr mig inte riktigt heller, men det är en skön känsla.

Möt mig på Rialto, om du har någon längtan kvar.

Kärlek & känslan.