Sunny Saturday

Det har då hänt att jag känt för att lämna landet,
men det är inte så lätt att slita bandet,
det bor en viking i mitt blod.
Jag är både tungsint och rastlös och lika svart som åkersjord.

Som sagt, ibland gäller det att ha ett spel som är stämt i dur.

Det är vår ute, men inte så vårigt i mitt inre. Vad är det jag går och väntar på? En framtid som inte riktigt våras för mig. En framtid där allt kantas av ovisshet. Kan jag inte bara få ett jobb? Så jag har ett hum om vad som komma skall. Jag läste min gamla blogg idag (http://darlingrose.blogspot.com) det var ett kärt återseende. Visste inte ens att den fanns kvar. Skrev in den av gammal vana verkade det som & poff så satt jag där och läste mina gamla dikter. 2006 verkade vara ett bra år. 2006 verkade vara ett kärlekslöst år. Det kanske är dom åren som är dom bästa. Då man finner andra saker som förgyller ens vardag. Har vaga minnen av att jag fick ett brev. Ett långt brev. Av en väldigt kär vän till mig det året. Där hon beskrev all sin kärlek för mig, där hon förklarade för mig hur mycket jag betyder för henne och där hon bad mig prata med henne om vad det var som tyngde mitt unga svarta sinne. Jag tror aldrig jag pratade ut med henne om vad som tyngde mig just då. Men jag har ju överlevt det eller hur? Hon finns kvar vid min sida precis som hon alltid har gjort. Sen vi var små. Hon med sitt liv & jag med mitt liv men ändå så pass nära varandra att vi ser varandra som systrar. Systrar genom blod. Fast jag har inget minne av att vi någonsin delat blod. Men vi har pratat om det, många gånger. Det vet jag!

2006 . 2006 . vilka minnen när man läser.
Jag undrar vem alla mina dikter handlade om. Jag har bara vaga minnen av en person som jag inte ville släppa taget om. Men att jag skulle skrivit de vackra orden om honom. Det tvivlar jag på. Fast klart, lika svag jag var när jag släppte taget, lika svaga var mina minnen om dikterna. Så det är nog han ändå. Hah, han är minsann inte värd dom orden. Inte ens nästan. Men det vore av någon anledning kul att träffa honom. Se hur hans liv har fortgått utan mig & utan våra blinda samtal som inte ledde till någonting. Det är aldrig någon som nämner dig längre, jag tror du har förändrats. Till något ännu sämre. Dina vänner vill inte veta av dig längre. Det är tråkigt, för någonstans inne i ditt mörka du måste du ju varit en ängel som fick mig att falla så hårt. Fast den ängeln var nog falsk. Du är inte värd ditt efternamn. Tyvärr.

Jag undrar vad som hände med alla dessa känslor och minnen. Vad hände med mitt känsliga jag, det som skrev dikter om allt och alla. Det som bodde i mitt bröst och förklarade för mig att jag var värd bättre, att jag klarade mig utan allt det där. Det som sa till mig att jag är stark. Vart tog det vägen?

2006, Rebecka, var inte det då vi var så galet bruna när vi åkte tåget hem från Stockholm. För din del bort från Stockholm. Vi var jättebruna & otroligt snygga. Det minns jag, men var det 2006. Om det var 2006 så saknar jag året. När vi längtade efter att vara 18. Jag kan lova dig, att ingenting blev bättre när man fyllde 18. Man är fortfarande samma skrot & korn. Man är fortfarande samma. Jag vet inte vad vi väntade oss av 18 års dagen. Ett år äldre, men allt är som förr. Bara en dag äldre.

Sommardagarna på Korrö dyker nu upp i mitt sinne. Detta verkar bli en tripp av nostalgi. Oh, so much for bleached nostalgia. Minns när jag och Rebecka satt på Campus området och åt våra baguetter innan Winnerbäcks konsert. Minns när han kom och tog min hand och jag brände som eld inuti, men jag minns också när jag sa: Nej, jag måste gå. Då när allting brast och det bara gjorde ont. Då när jag vände om och gick fast hela mitt jag skrek nej. Jag minns så mycket ont, det är de onda som sitter kvar längst. Det onda som gör att jag vill gråta igen, det onda som säger att jag var värd det. Det onda som gör mig orättvis. Det onda som gör mig rättvis. Jag minns när du sa: Jag får inte längre prata med dig. Jag minns när din vän sa: Jag får inte längre umgås med dig, hon klarar inte av det. Jag minns när jag sa att det inte fungerar så, att man måste ha sin egna vilja, att man måste gå sin egen väg, även om man har någon vid sin sida. & jag minns hur han sa: Jag skulle så gärna stanna, men hon vill inte att vi pratar. Jag minns hur jag skrattade åt det. Jag minns hur jag sa att han fick komma tillbaka när han kunde & när han förstod att hon hade fel. Jag minns när han kom tillbaka. Jag minns också när han gick igen, tillbaka in i det gamla som gjorde honom ont. Jag minns att jag gjorde det enda som var rätt och fick bort honom därifrån. Jag minns att jag gjorde henne illa, men jag minns att jag gav honom hjälp. Jag minns & jag vet att hon fortfarande känner stort hat inför mig. Men det rör mig inte i ryggen, hon skadade honom & han var & är min vän.

Fagrabäck. Alla vänner man hade då. Som man knappt pratar med längre. Varför? När jag träffar er så minns jag mitt gamla jag. Fan vad kul vi hade. Alla kramar om en när man träffar er på uteställen i stan. & du, vi hade det bra. Det vet vi båda två när vi ses. Vi hade kul. Jag kände i din kram häromkvällen allt det jag kände då. Men så bara för en kort sekund. För jag vet att det inte är så längre, jag vet att jag inte vill att det ska vara så längre. Vi vill inte det någon av oss. För vi har båda gått vidare, vi har båda något nytt. Men vi hade det bra & ibland längtar jag tillbaka till det. Saknar din bror & hans konstiga kommentarer ibland. Han är rolig. Jag tror inte jag har träffat honom sen jag slutade 9an. Kanske mött hans blick någongång på stan men inte mer. Klass 7-8-9E med stort E!
Dockhussåpan klassresan! Minns ni? Jag minns. Jag hade kul. Jag hade så otroligt roligt med er. Växte vi ifrån varandra? Jag tror inte det, för när vi ses så finns de dära gamla banden kvar där. Och du, när jag träffade dig häromkvällen så kände du inte igen mig. Jag undrar om det var på riktigt, eller om du skämtade. Du såg allvarlig ut och du blev helt chockad när han kände igen mig. Han, du. Du är för rolig! Saknar dig otroligt. Saknar våra drömmar och våra idéer. Saknar att vi kunde sitta och snacka med varandra rast efter rast, kväll efter kväll. Vad som helst kunde vi liva upp. Dig saknar jag. Vi planerar alltid för framtiden och för att träffas. Men tiden tar oss inte dit, inte än iallafall. Men det ska hända, det ska det!

Nu har jag släppt ut massa av mina innersta konstiga tankar. Jag orkar inte nämna namn på folk. För det är mycket som ni inte ska veta, och som jag tidigare skrivit, jag skriver för mig själv och för min egen skull, inte för er. Men det är ni som läser och jag vet att ni läser. För ni pratar med mig om det i efterhand. Klass 9E jag saknar er. Jag saknar er massor!

Beter jag mig illa, men jag känner ingen skuld.
För jag dricker inte för att bli full, utan jag blir full för att jag dricker.
Vakten knackar mig på axeln innan jag sticker.

Kärlek & nostalgia