Sleep, don't weep.

23.36 är klockan just nu. Jag har precis kommit hem från Jonna. Mycket trevlig kväll i goda vänners lag. Ett konstaterande kan göras, jag kommer aldrig passa in i Nöbbelekören för jag skulle förstöra den "goda" stämningen haha. Sluta vara tysta, speak out för tusan.

Ibland gör det ont, speciellt när jag är ensam på kvällen och lyssnar på bra men deppig musik. När alla andra befinner sig någon annanstans och när man känner sig totalt ensam och osaknad. Då är det fint att det finns en vän, som man vet verkligen finns där. Det vet jag egentligen om många av mina vänner. Men det finns en som jag skulle vilja höra av mig till just nu, men samtidigt inte, för jag vill att den personen hör av sig till mig först. Det kommer nog inte hända ikväll, antagligen inte alls förrän sent imorgon kanske. Och om det skulle hända innan det så är det någon gång under nattens småtimmar när personen ifråga är riktigt onykter. Jag är egentligen inte ledsen för det. Men ibland undrar man, hur mycket folk tänker på en, när dom säger att dom tänker på en ofta. Hur mycket sanning som faktiskt ligger bakom orden som folk säger. Jag vill säga något till den personen. Något som kommer förändra en del saker. Men jag vet inte om jag kommer ångra det. För jag vet ju vad som kommer att ges som svar till det jag har på hjärtat. Det är ju inte det jag egentligen vill höra. Men det är så det kommer vara. Och det är den bittra sanningen jag får inse helt enkelt. Gör jag då mig själv en tjänst eller förstör jag en hel del är ju frågan? Det är antagligen ett senare problem.
Annie Steen, du vet vad jag talar om :) Ånger är väl något man får leva med antar jag om det är så det blir. Men ibland måste man tänka på sig själv! Detta antar jag är ett sådant tillfälle.

Ibland antar jag mycket. Ibland är det jag antar helt jävla fel. Men ibland har jag mer rätt än vad någon annan människa någonsin kunnat tro om mig. Beslut beslutsamhet beslutsångest. Det är nog så det ligger till faktiskt.

Så, nu ska jag rycka upp mig med en del Las Palmas. Typ lyssna på Män på gränsen ca 15 gånger sen mår man bra igen. Tänkte ge er ett smakprov på Las Palmas :)

För varje dag så blir de svårare att stå ut, önskar mer och mer att allting bara ska ta slut, fantiserar på broar och balkonger, har varit jävligt nära några gånger. Ett litet hopp, sen blir jag av med skiten, har känt så här från och till sen jag var liten, men jag är alltid för feg och det stör mig, sen finns det dom som bryr sig får jag för mig. Det är ju värdefullt kan man tycka, men jag har ändå väldigt svårt att känna lycka.

Liten tuva stort lass, prinsessan på ärta, passionen jag känner kommer krossa mitt hjärta, snitta handleden och sen slänga mig i diket, skjuta mig i huvudet och sen knulla liket. Självmord, hm, kanske man borde, dom säger att man bara ångrar det man inte gjorde.

Det gör ingenting att jag känner så här, för det finns mediciner mot mina besvär, nej det gör inte nått, nej det gör inte nått, att vi är män på gränsen till nervsammanbrott.

Sådan musik får mig att le. Ibland inser man ju hur bra man faktiskt har det. Fast Las Palmas är ena jävla EMO - människor som knarkar och gör konstig musik :) Typ Argentina! haha.
Ni som aldrig hört Las Palmas, fy & skäms. Fan vad dåligt!

Jag kom, jag såg, jag förlorade allt, jag vill tacka livet, tack för ingenting alls. LP.

Nehe, nu ska jag ta tag i mitt liv och kolla upp lite andra saker.

Kärlek och nervsammanbrott(?)